Jag mötte Staffan

Närmare bestämt Staffan Westerberg. Han satt på Odenplan och åt glass och såg alldeles.....normal ut. Jag såg ingen pannkaka, han verkade inte vilse och inte heller förmörkades himlen av två gigantiska, arga pappskallar. Tänk...jag tror ett barndomstrauma är brutet.