torsdag 23 februari 2012

Snart helg. Igen!

Jösses mitt bloggande har svimmat av totalt. Motsatsen till mitt liv alltså. Livet pågår i rallyfart just nu och det är träning och plugg till PT för hela slanten. Superroligt, men som sagt det kräver också all min vakna tid. Tog dock en välbehövlig paus förra helgen med lite tyska fyrverkerier och skriksång i form av Rammstein. Sen laddade jag batterier i skörgården på söndagen. Det gav tillräckligt med batteriladdning för att ge mig ork den här veckan som innebör ett par träningspass om dan och plugg, plugg, plugg mellan dem. Fullt ös! And i love it!:)

tisdag 14 februari 2012

Jag önskar dig en fantastisk alla hjärtans dag!

Framför allt vill jag att du ska ge en riktig björnkram och en jädrans massa uppskattning till den enda person du garanterat kommer umgås med hela livet; dig själv. Älska dig själv först och älska sedan dina medmänniskor lika mycket. Fira gärna med en mysig middag, blommor och någon present om du gillar det, men köp inte saker bara för att köpa saker. Ge bort en kram och få en kram tillbaka räcker längre än någon enda pryl som finns att köpa. Så, från mig till dig: Ha en dag som är lika fantastisk som du. KRAM! 




måndag 13 februari 2012

PT-skolan- så mycket mer än bara träning.

Herregud vad trött jag är. Och vad lycklig jag är. Det tär både fysiskt och mentalt att kliva upp fem på morgnarna, ha 12 timmar långa dagar i skolan och sen försöka plugga och ha någon slags träningsregim på det. Ändå saknar jag det nu fast min kropp väldigt tydligt visar att den behöver all vila den kan få. Är lite febrig, lite matt och alla muskler ömmar. Till och med håret gör lite, lite ont tror jag. Jag har träffat så fantastiska människor och skrattat så mycket och haft det så jäkla roligt mitt i allt slit att det är helt overkligt. Ska skriva mer så fort jag vilat upp mig lite. Tills dess så kan jag bara hålla med klasskompisen som skrev på facebook. Jag har fått 27 nya roliga, underbara, fantastiska kompisar. Hur grymt är inte det?

fredag 3 februari 2012

Päivi 4.0

Nu lanseras förhoppningsvis den absolut bästa versionen av mig så här långt. Borta är 2.0-osäkerheten, grubbleriet över vad man ska bli och göra av sig. Funderingarna på om man duger, om man inte duger, och vad man i så fall ska göra för att duga. Skulle vilja ge 2.0 versionen en klapp på axeln och säga: SLAPPNA AV! Du behöver inte lösa världsproblemen ensam, du behöver inte vara så jävla överambitiös och planera för en morgondag hela tiden. Du är tjugo bast. Tagga ner och lev lite gumman. Du är snäll, kul och faktiskt helt okej precis som du är. Inte för att 2.0-versionen lyssnat eller trott på det. Men ändå.

3.0 var en bra version men det kvarstod fortfarande lite buggar från 2.0-tiden. Lite duktig flicka-syndrom som yttrade sig i konstant bantning och en strävan i arbetslivet som gjorde att den versionen hela tiden låg ett steg före sig själv. Livet skulle vara mera, större, bättre oavsett om det handlade om bankkonto eller antal soffkuddar. Det där rallyt blev liksom livsinnehållet. Och ironiskt nog bryr jag mig inte så särskilt mycket om vare sig bankkonton eller soffkuddar. Det bara blev ett rättesnöre för det tidiga systemet hade ingen ordentlig brandvägg som skyddade mot andras förväntningar och åsikter om hur livet borde vara. 

Så. Nu är alltså 4.0 här. Hur bra den här versionen blir är svår att säga. Men det finns en trygghet där som jag älskar. Ett jäkla bra antivirus-program som bara stöter bort folks negativitet och en brandvägg som inte låter otrevligheter fästa, utan ser till att snabbt sortera ut skiten och istället använda energin av allt positivt som finns. För de fina, snälla, härliga, starka, stöttande människorna är som tur är många. Dessutom verkar själva åldern ha någon slags positiv inverkan på systemet också. 

Tillräckligt gammal för att göra vad jag vill. Tillräckligt ung för att orka det. Tillräckligt gammal för att skita i vad folk tycker. Tillräckligt ung för att vilja höra vad folk tycker. 
Tillräckligt harmonisk för att inse att det räcker rätt långt att vara en snäll medmänniska. Framför allt tillräckligt harmonisk för att inse att om jag låter hjärtat styra kommer jag hamna ganska rätt. Jag behöver inte bevisa något för någon. Det bästa jag kan göra är att må så bra som möjligt. Är jag lycklig kan jag le mot hela världen och förhoppningsvis på det sättet göra den här planeten till en lite, lite bättre plats. Får jag en medmänniska att må lite bättre då har jag ju lyckats med något här i livet. Och vet ni, jag är rätt nöjd så. 

Välkommen 4.0 Jag vet inte om du är det nya 20. Men jag vet att jag gillar dig. 
  
 

onsdag 1 februari 2012

Kroppen säger tack

Igår droppade det från taken, solen sken och det var enkelt att vara utomhus. Idag återkom vintern, så dagens utomhusande var krispigare. Halare. Lite råare. Men ändå på sitt sätt väldigt vackert, definitivt värt att vara ute i. Dagens väder bjöd inte på jättemycket sol men däremot massor av frisk luft och frostiga vindar som gav lekfulla nyp i kinderna. Det är en kargare slags charm som också är härlig att uppleva.

Framför allt är det så otroligt härligt med den där särskilda sortens utmattning som består av trötthet och harmoni samtidigt. Det är som att kroppen säger tack genom att bara pumpa ut harmoni och lycka i blodomloppet! :-) Och med den känslan kan man ju inte annat än säga "Vassigo kroppen. Vi gör om det snart. Jättesnart."


Militärområdet vid Karlberg. Mycket natur inpå husknuten.

Lite urbanare vintervy. Skiljer kanske 2- 300 meter mellan bilderna. Fult. Men ändå på nåt sätt fint. Trashy-pretty?