Det är faktiskt varken namnet på nåt barnprogram producerat i Norrköping, eller ett gäng pengatvättare som skickar hästhuvuden på posten. Det är benämningen på några goa grabbar som går på samma gym som jag. Flåsarn, det är en man, man hör på en mils avstånd. Jag har inte direkt sett honom lyfta nånting, men nåt måste han göra antar jag för jag har sett honom stå och flämta bredvid nästan alla maskiner som finns.
Sen har vi Flexarn. Han tycker mest om att stå vid speglarna och titta på sina spända vadmuskler i olika vinklar och belysning. Han är bra på att göra egna ljudeefekter till flexandet också. De vanligaste två han åstadkommer är WOOAAA och GNNNHHH. Då brukar en ven i pannan på honom börja pulsera. Snälle vän, du behöver inte flexa så du går av vill jag säga varje gång jag ser honom.
Till sist har vi Fejan. Det är nog den enda av de tre som faktiskt tränar nånting. Det roliga är att han tränar så mycket med fejan så man liksom missar om han står och lyfter en halv elefant eller bara en finsk pinne. Ansiktet är alltid förvridet i nåt slags Munchs skriet med 100 gånger mer dödsångest. Så ska jag börja träna. Jag ska springa 25 meter och sen pusta ut som om jag lubbat en halvmara. Sen ska jag unna mig. Unna mig att gå hem. Unna mig ett par glas vin. Gud vad mycket lättare livet kommer att bli nu. Skönt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar