Det var det det.

Då var man färdigsemestrad för den här gången då. När jag gick till jobbet nu på morgonen var allting lite småsurrealistiskt för det var som att tiden stått still från Torsgatan hela vägen till kontoret. Jag möts av samma orangeklädda arbetare vid flat iron building, ser samma hantverkare äta tidig lunch vid gamla limpbaren, ser samma caféägarinna kedjeröka vid caféet bredvid kontoret och ser den glade bagaren från bosnien(?) babbla med sina otaliga vänner utanför bageriet. Till och med det smågråa regnstrilet är identiskt med vädret som var samma dag jag gick på semester. Så nu sitter jag här och är helt tveksam över om jag verkligen haft semester, eller om jag bara klev in i en parallelldimension. Det kanske inte har förflutit nån tid alls? Återkommer efter att jag druckit kaffe och återfått kontakt med verkligheten. Just nu känns livet som en Dalí-målning.