Tanten som aldrig var brun.

Det finns en anledning till att det finns väldigt få som sett mig i någonting annat än olika nyanser av vitt. Det är för att jag är känsligare än en vampyr mot allt starkt ljus. Man kan säga att jag är lika klen som en vampyr-mommo faktiskt. På grund av lite fika i solen har jag sedan i måndags tillbringat all min vakna tid med att ha huvudet upp och ner i en hink och ylat efter mamma. Medan en förtvivlad och orolig stackars sambo baddat min ångkokta panna med blöta handdukar till 5 på morgonen. Inte glamouröst precis.

För att förhindra att detta händer flera gånger måste jag inhandla någon typ av skydd för huvudet. Det står mellan nedanstående 3 alternativ.

Den översta passar både till vardagsevent, hästpolo med lite mingel och Pims, en tripp till Troppan. Eller varför inte en kopp afternoon tea hos Anne på Grönkulla?

Den andra är lite mer shabby chic. Den gör ett lite uppkäftigt "Jag är turist och kan ha på mig vad skit som helst för jag bor inte i den här stan"-statement.

Den sista är en skön, moderiktig blandning av Greta Garbo och påskkäring. Det är faktiskt inte jag på bilden, men ansiktsfärgen är rätt snarlik. Dessutom är ju kolsvart och kritvitt en djärv och samtidigt så klassisk kombination. Vad tycks?