Igår gick jag och Fampan och såg SATC. Det var gråtfest från första till sista sekunden i tell you!! Klart vi behövde svalka ner känslorna med några hundra glas vin. Det funkade jättebra, vi grät inte en droppe utan blev bara fnissigare ju senare det blev och ju tommare glasen blev. Så småningom var det dax att avrunda kvällen och jag bestämde mig för att tassa hem från Östermalm.
Det är inte superlångt, men det är ändå en småtråkig halvtimme som på nåt sätt måste göras roligare. Jag hade sån sabla tur att en man var ute och gick med sin hund denna småsena timme ca 100 meter framför mig. Jag tog sikte på honom och bestämde mig för att han och jag var med i ett OS som jag var tvungen att vinna för att rädda världen. Så i min hjärna förvandlade jag honom till en sur steroid-tysk och jag själv var superhjälten som skulle rädda dagen. Jag gick snabbare och snabbare och snabbare tills jag faktiskt bitvis småsprang. Ungefär i höjd med Vasaparken lyckades jag äntligen varva honom och då vände jag mig om och log lite menande åt honom när jag passerade. Han bara stirrade. Typiskt dåliga förlorare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar