Hur en alldeles vanlig finsk tant kan bli en potentiell mördare

Scenario: Det är sent. Jag är trött. Mycket, mycket trött. Vi skall äta middag. Jag försöker gräva fram de små partiklarna av karaktär som min kropp kan uppbåda och bestämmer mig för att äta nyttigt. Sambon äter en underbart krämig,vitlöksdoftande pasta. Jag äter bönor. (Jag förtydligar för rättvisans skull att jag alltså valde detta CP-oproffsiga nyttighetsupplägg helt själv.) Jag äter de smaklösa små kluttarna snabbt och sneglar (läs:vrålglor) sedan suktande och dregel-tårögt på sambons tallrik. I all oskyldighet och som nåt slags försök till peppning säger han: Men du har ju i alla fall frukt du kan äta till efterrätt. Våldsamma scener far genom mitt huvud. Och alla har det gemensamt att jag i slutet badar i gräddig, vitlöksdoftande pasta.