Jag går därför vet jag att jag finns.

En gång för länge, länge sedan hade vi stegräknartävling på jobbet. (I våras) Jag har ända tills nu fått lite gåshud och kväljningar bara jag har tänkt tillbaka på den, men så fick jag igår för mig att jag kunde ta en liten prommis. Jag menar hur jobbigt kan det vara att gå lite egentligen....? Så jag gick. Och gick. Och gick. Faktiskt i timme efter timme ända tills jag till slut varvat hela stan. Och nu känns det som att jag var uthyrd piñata till hells angels igår. Jag kan knappt sitta smärtfritt och det här inlägget är skrivet med parkinsondarriga små korvfingrar. Well, jag får trösta mig med att det vankas glamourlunch om sisådär en timme. Det borde man ju mjukna av.