Jag känner vad jag känner!

Igår tittade jag, precis som resten av galaxen, på USA:s presidentinstallation. Jag inser att jag är med om något stort, historiskt och alldeles fantastiskt. Ändå sitter jag och får lite skämme-rysningar för att hela grejen känns så....producerad och polerad. Med lite pålagda skratt hade det kunnat vara ett avsnitt av Cosbilainen. Hade man istället slängt med Will Smith och ett par smällare hade det kunnat vara uppföljaren till Independence Day. Jag vet inte jag. Nu vill jag se Obbe kavla upp ärmarna och börja åstadkomma saker, då kanske jag till 100% kommer inse vad jag faktiskt var med om igår. Jag tillåter mig själv att vara skeptisk tills jag börjar se åtminstone små spår av förändring. Varför? Because, yes, I can!