Jag tror att jag är lösgodisrehabiliterad!

Jajjemen, jag kanske äntligen har övervunnit en mångårig last. Tillfälligt i alla fall. Vet ni vad aversionsterapi är..? Det är när man ska koppla ihop nåt man tycker jättemycket om med nåt dödsäckligt för att på så sätt bli av med begäret. Typ könshår på kabanossen eller spott i söndagssteken. Ja ni fattar principen. Jag fick ta del av sån (ofrivillig) aversionsterapi igår mitt på blanka söndagen. Så här gick det till:

Jag och Mag stegade iväg till Kungsholmen för att spana in det alldeles nyöppnade prisextra-schabraket. Eftersom en mild baksmälla dunkade i bakhuvudet tänkte vi passa på att köpa lite gotter. Jag går alltså med glada och bestämda små skippetiskipp-steg till lösgodishyllorna. Och vad ser jag väl där? Jo, en rikssnuskig a-lagare som står och plockar i godisbyttorna med sina svartnaglade händer. Han tar näven full av vissa sorter och kommer på att han inte vill ha så mycket och LÄGGER TILLBAKA snarret i lådan. När han har munnen full av skumbananer så lyfter han dessutom på locket till en annan låda och då händer det värsta av allt! En liten men ack så seeeeeeg dregelsträng singlar sakta ner bland de sura flaskorna. Plötsligt ser jag inte glad ut mer. Jag ser ut som Skriet. Jag backar. Och jag fick inget godis.