The girl with the dragon tattoo. Hollywoodversionen.

Då har jag också sett "Män som hatar kvinnor" fast på Hollywoodska. Jag måste säga att jag blev positivt överraskad. Mörkret fanns där. Obehaget, känslokylan och den suggestiva frostiga stämningen fanns definitivt där. Ibland tryckte jag mig så hårt mot stolsryggen i biosalongen så att den knakade. Blundade till och med ett par gånger. Vet inte om det betyder något i och för sig för jag är ohyggligt mesig när det gäller läskiga scener. Särskilt i "in your face"-bioformat.

Det fanns också en del saker som drog ner helhetsbetyget. Till exempel det eviga kånkandet på Waynes coffee-muggar (Ja, det blev lite uppenbart, produktplacerings-människor)

En annan grej var det bakvända i att amerikanska skådisar försökte sig på svenskt uttal. Blev emellanåt lite svenska kocken ur mupparna. Till exempel när Daniel Craig lite ansträngt presenterar sig som Mikkeel Blyymkväst. 

Av någon anledning var även tunnelbanan backdrop väldigt ofta. Som någon lite vitsigt sade: falsk marknadsföring av Sverige, ser ju ut som att kollektivtrafiken funkar!

En skarpsynt i gänget noterade dessutom att registreringsskyltarna var fejk. (Fel typsnitt tydligen) Ni förstår vad noggrann man måste vara för att infödingarna, i det här fallet vi, ska köpa konceptet!
Apropå infödingar så är det något som är barnsligt roligt med att se internationella kändisar gå omkring i ens egna hemmamiljöer. Man sitter där i biostolen och bara "titta, titta nu är han på Nytorget, ihihihi". 

Så, på det stora hela taget, klart sevärd. Vill påpeka att jag nu jämfört den amerikanska filmen med den svenska filmen. Båda är okej, men ingen av dem klarar riktigt av att leva upp till boken. Den amerikanska versionen får i alla fall tre starka kedjerökta Salander-fimpar av fem möjliga. Inte dåligt. Inte dåligt alls.

Och till sist var jag tvungen att ta med bilden på Rooney Mara som film-Salander och som glamour-Mara. Tänk vad lite smink kan göra. ;)