Strumpa i rumpan någon?

Måste bara berätta om veckans, kanske livets, konstigaste och pinsammaste ögonblick. Som ni alla vet är det ju crazy-rea överallt. Den allra värsta mellandags-hetsen har däremot lagt sig så nu vågade jag mig också ut för att reka lite i reahyllorna.

Bland annat hittar jag en skoaffär där det är så sjuk rea så jag provar sko efter sko, den ena efter den andra i ett rasande tempo. Höga klackar, låga klackar, stilettklackar, kilklackar, i alla möjliga mönster, färger och modeller. Ni hör ju att det är lite av ett skomässigt aerobics-pass. Det är inte bara jag som tycker det. Bredvid mig har en ganska utmattad tjej satt sig för att vila fötter och nerver.

Så till slut när jag provat skor till utmattningens gräns och är redo att gå så är min ena socka borta. Alltså...min tjocka socka som jag tagit av mig för att testa med en tunn nylonstrumpa istället. Det är lite för kallt för att ta sig hemåt barfota så jag letar som en tok. Under soffan, på soffan ,runt soffan, vid skohyllorna där jag varit. Inget. Den är puts väck. Sjukt förvirrande eftersom jag rört mig i en knapp meters radie; hämtat skor, gått tillbaka till soffan, hämtat en annan sko, gått tillbaka till soffan.

Plötsligt reser sig tjejen som suttit bredvid mig och ska gå. Jag tänker inte så mycket på det, är ju rätt upptagen av strumpmysteriet. Men i ögonvrån ser jag en bekant färg och inser att DET ÄR MIN SOCKA!!!

Hon har alltså satt sig på den och nu hänger den på hennes ena skinka. Jag fick svindel, började må illa, tror att jag kände en hjärtinfarkt komma krypande också. Skulle jag verkligen behöva gå fram till en vilt främmande människa och säga "förlåt, jag förstår att det här verkar jättekonstigt, men, ehm, du har liksom min strumpa på rumpan."

Eller skulle jag inte säga något? Försöka ta den obemärkt? Ännu konstigare att bli upptäckt om man försöker gå omkring med utsträckt arm i stjärthöjd. Herregud...

Nu behövde jag inte ta initiativet. För plötsligt trillade strumpan av tjejens rumpa. Dessvärre noterade tjejen det och tittade på strumpan, på sin kompis, på strumpan. Och då fanns ju inget att förlora, jag gjorde ett snabbt utfall, drog åt mig sockan, gjorde ett svepande steg in bakom en skohylla och försökte försvinna. Dock med en ansiktskulör som bara skulle kunnat kamoufleras i ett hallonbuskage. Slutet ganska gott ändå. De fick ett skratt. Jag fick tillbaka min socka. Tyvärr blev det inga skor. Plötsligt var jag nämligen mycket mer intresserad av att komma hem än av att fynda skor.