I helgen tar jag mina första steg på vägen mot att bli PT. Det är så sjukt svårt att förklara hur det känns. Eller på ett sätt egentligen inte. Det känns precis som när jag blev antagen till skolan jag ville gå på. Det känns precis som när jag fick rollen jag ville ha i en teaterpjäs. Det känns precis som när jag fick min allra första artikel publicerad. Häftigt, overkligt och fantastiskt. Det är ganska länge sedan jag vågade kasta mig så här långt utanför trygghetszonen. Bara tänka: "Wtf, jag älskar ju det här, jag vill det här, jag gör det. Jag GÖR det bara"
Som tur är har jag massor av fina, fina människor runt mig som vill att det ska gå bra. Bara det är ju en vinstlott som gör mig helt ödmjuk. Något bra måste jag ha gjort för att förtjäna sådana vänner. De har sporrat när jag tvivlat. Peppat när det känts lite motigt. De stöttar hela tiden på olika sätt. De får mig alldeles på riktigt att tro att jag kan göra vad som helst.
Jag kan verkligen tänka mig att de som blir uttagna i Idol känner så här. Hjärtat bultar. Endorfinerna rusar. Det känns hisnande. Härligt. Lite läskigt och förvirrande. Men allra mest härligt. Jag har vågat hoppa. Och jag kan inte göra annat än hoppas på att jag landar bland mjuka moln. Just nu svävar jag i alla fall bland rosa moln. Allt börjar i helgen. Jag kommer antagligen inte nudda mark innan dess.
Ska jag ge någon ett endaste litet levnadstips så är det: Gör mer än du egentligen törs. Det kommer löna sig. Jag lovar!
Den här känslan är helt fantastisk. Känslan som finns utanför bekvämlighets-zonen. Det är livet som rusar runt i rallyfart i kroppen. Jag har alltid älskat livet, men nu tror jag att jag till och med är nykär. Och herrejävlar vad häftigt det är!
Som tur är har jag massor av fina, fina människor runt mig som vill att det ska gå bra. Bara det är ju en vinstlott som gör mig helt ödmjuk. Något bra måste jag ha gjort för att förtjäna sådana vänner. De har sporrat när jag tvivlat. Peppat när det känts lite motigt. De stöttar hela tiden på olika sätt. De får mig alldeles på riktigt att tro att jag kan göra vad som helst.
Jag kan verkligen tänka mig att de som blir uttagna i Idol känner så här. Hjärtat bultar. Endorfinerna rusar. Det känns hisnande. Härligt. Lite läskigt och förvirrande. Men allra mest härligt. Jag har vågat hoppa. Och jag kan inte göra annat än hoppas på att jag landar bland mjuka moln. Just nu svävar jag i alla fall bland rosa moln. Allt börjar i helgen. Jag kommer antagligen inte nudda mark innan dess.
Ska jag ge någon ett endaste litet levnadstips så är det: Gör mer än du egentligen törs. Det kommer löna sig. Jag lovar!
Den här känslan är helt fantastisk. Känslan som finns utanför bekvämlighets-zonen. Det är livet som rusar runt i rallyfart i kroppen. Jag har alltid älskat livet, men nu tror jag att jag till och med är nykär. Och herrejävlar vad häftigt det är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar