Paolo Roberto möter syrran!

Måste bara bjuda på den här också nu när jag ändå har blogg-ångan uppe. Så sjukt rolig bild. Paolo Roberto möter min syster. Ja. Bilden säger väl egentligen resten. :)  

Joggar-Jesus 2.0

Skåden I, skåden I. Här nedanför ser ni den moderna vetenskapens samlade kunskap materialiserad i form av en sko. Mina fötter har mätts, vinklats, vridits, klämts på och filmats i fem olika par skor. Stötdämpning har diskuterats, underlag avhandlats. Vi kom faktiskt även fram till att jag har perfekt löpsteg (!) Den var lite otippad. Jag trodde jag sprang som en klase balett-bananer och behövde extra stöd för att jämna ut fotisättningen. Men tydligen är det bra att springa på tå. Butiksinnehavaren sade att hon själv övade sig i det, men inte behärskade det ännu. Där ser man. Så i alla dessa år har jag liksom gått omkring med ett perfekt löparsteg i alla mina högklackade. 

Om jag alltså redan har perfekt löpsteg förväntar jag mig att jag ska ta mig genom stan i raketfart i de här nya pupporna. Ser ni något svoosha förbi så är det kanske jag. Ser ni någon jogga på vattnet är det kanske jag. Vad jag vet är det väl bara Jesus som kirrat det någorlunda hyfsat..? Så här är jag alltså nu. Joggar-Jesus 2.0. Med gudabenådade dojor och ett välsignat löpsteg. Amen to that! 

      

Lovebombed!

Åter igen, jag blir så otroligt ödmjuk när jag inser hur många fantastiska och peppande människor jag har omkring mig. Kolla bilden nedanför till exempel. Sådant kan man ju ladda lyckobatteriet flera veckor på. Och eftersom delad glädje är dubbel glädje så vill jag lovebomba er med. Tack som bara den för att ni finns.
Ha en fantastisk helg allesammans, det är ni så värda.:-)

Du kan vara precis den du vill vara.

Hade någon sagt till mig för ett år sedan att jag skulle vara med på någonting som började med prefixet "marathon" hade jag skrattat och slagit det från mig. För ett år sedan fanns det också annat jag inte skrattade så mycket åt. Att jag mer och mer såg ut som data-deg. Inte så konstigt kanske eftersom man knapprar framför en skärm hela dagarna. Gamnacke. Cykelrygg. Konstant småtrött. Småfet. Smårökande. Småstressad. Och ganska partajande. 

Krog och restauranger kändes som "hemmaplan". Samtidigt kändes det inte så kul. Det enda det gav mig var att jag blev ännu degigare och ännu tröttare. Som tur är så har jag en grund-energi i kroppen (är en glad skit helt enkelt:) så jag hade ändå rätt mycket ork och fart. Men inte så mycket energi som jag kände att jag ville ha. Så jag började förändra saker. Ett steg i taget. Fimpade. Lade ner vardagsfestandet. (Alltså, det är klart jag kan ta nåt glas vin på vardagarna nu med, lite mer sällan bara.) Försökte börja äta bättre. Lägga in träningen som en rutin varje dag. "Träning" kunde i början vara allt från rask promenad till lite styrketräning. Det viktiga var att det blev gjort. Dag efter dag efter dag. Inga ursäkter. Varför ska t.ex dåligt väder få hindra en från att bli sitt bästa jag?   

Nu, ett år senare, känner jag mig mer energisk än någonsin. Resultaten börjar synas på kroppen också, ja, men det absolut viktigaste är orken. Jag orkar hur mycket som helst. Jag drömmer om nya utmaningar och det känns som att energin aldrig ska ta slut. Jag har på ett sketet litet år gjort mig själv gud vet hur många år yngre. Och det här är ändå bara början. Det stora äventyret just nu är PT-skolan. Jag pluggar, tränar, pluggar, tränar. Och framför allt längtar jag till den dag jag har min licens och kan börja ha klienter. Jag vill berätta för hela världen att de kan vara precis vad de vill vara. Med målmedvetet jobb kan vi alla plocka fram vårt bästa jag. Och det är vi värda. Allihop.  

Överlevde. Tyckte till och med det var roligt. Vill göra ännu tokigare saker nu. Finns nya utmaningar överallt som tur är! :) 

Striking a pose. 

Grupp jag älskar att vara med i.

Vad kan jag säga. Älskar den här facebook-gruppen. ÄLSKAR DEN! Tips till studierna, terminologihjälp på latin, interaktiva skelett, diskussioner om effektiv träning, bra kosttillskott och framför allt en positiv energi som nästan slår i taket. Herregud. Lyckan. Den gör varje dag till en fredag. Och eftersom det just idag är fredag alldeles på riktigt önskar jag er alla en finfin fredag och en fantastisk helg!

Puss på er! :) 

Test av saltvatten.

Jag har nu testat gårdagens inköp: saltvatten. Eller förlåt det heter naturligtvis inte saltvatten. Produkten heter "oceanmist". Havsdimma låter lite mer besjälat och kommersiellt än saltvatten antar jag.

Strunta i att bilden är lite "åkt fast för narkotikainnehav"-suddig, orkade inte posera så jag knäppte bara av ett foto. Frisyren är inte perfekt på nåt sätt den heller, borde klippt mig för länge sen osv osv, MEN nu ska ni höra på mirakel. Det ligger faktiskt där jag lade det. Alltså, jag skojar inte. Mitt hår som brukar jäsa till ett ostyrigt friss så fort jag går utanför dörren har alltså legat kvar precis där jag lade det imorse! Jag har sprungit runt halva stan, det har blåst från alla möjliga håll och det enda jag behövt göra är att då och då svepa bort luggen ur ögonen. Vem hade kunnat ana. Det är alltså saltvatten som är det nya hårspray. Tummen upp för oceanmist alltså. Här ska bunkras.

Hårresande nyheter!

Jag för en daglig och konstant kamp med och mot mitt hår. För det mesta vinner håret. Bara ibland lägger det sig som jag tänkt. Nästan som att det tycker lite synd om mig och får lust att leka barmhärtig samarit. Men det är inte ofta kan jag säga, så nu jäklar ska jag jämna ut oddsen lite. Jag har köpt nåt som heter oceanmist. Produkternas produkt enligt expediten. Håret ska få struktur, ordning och framför allt göra som JAG vill. Oceanmist alltså. Havsdimma.  Det kanske är genialt. Eller så har jag köpt en flaska saltvatten. Lovar att återkomma med utvärdering när jag testat.

Sömn är överskattat.

Haft en av mitt livs mest intensiva helger. Det har varit fysiologi, anatomi och näringslära i ett rasande tempo. Från tidig morgon till sen kväll. En fest däremellan och så ännu mer pluggande. Och sablar vad jag haft roligt!! Kvällen innan kursen skulle börja gick jag och lade mig ungefär samma tid som en normal svensk 6-åring. Alltså runt nio-tiden. Inte för att jag sov så mycket. Jag låg hela natten och fantiserade om hur kursen skulle kunna tänkas bli. Efter en rätt sömnlös natt blev det till slut morgon och dags att stappla till skolan. (Precis som en ettagluttare hade jag köpt nya fina pennor som jag packade ner i en ny skolväska:) En miljon olika känslor och tankar rusade runt i kroppen.

Oavsett vad jag kände så överträffade det här alla förväntningar. Roligare. Mera. Bättre. Framför allt roligare. Snälla, gulliga, hjälpsamma energiknippen till klasskompisar. Sjukt tuffa dagar, men vi hjälpte varandra och skrattade oss genom dem tillsammans. Pluggade, klämde på skelett och pluggade lite till. Jag älskade allt. Utbildningen börjar på allvar om tre veckor. Jag fattar inte hur jag ska stå ut tills dess. Längtar så fruktansvärt mycket.

På lördagen hann jag med att gå på en jättetrevlig födelsedagsfest också. Hem från skolan och byta mjukiskläderna mot partystass. Släppa taget om böckerna och ta tag i ett vinglas istället. Dock inte mycket mer än ett vinglas eftersom det var skolstart 8.00 nästa morgon igen. Fantastisk helg. Vem behöver sömn egentligen när man kan leva på lyckorus? 

(Notera att jag fick en liten muskelgubbe till min drink. Gölligt.:-) 

Fredag den trettonde.

Jag varnar för den här snubben varje gång det är fredag den trettonde. Just idag, fredag den trettonde januari, vill jag nog passa på och varna lite för halka också. Tror innerst inne att risken är större att ni halkar i en snöhög än träffar honom. Men bara för att vara helt på den säkra sidan (gäller både om du krockar med Jason eller en snöhög): Börja inte klä av dig på överkroppen, skrika "vem där" och helt omotiverat springa till skogs. Det hjälper inte. I övrigt: Ha en underbar helg alla fina, det ska jag ha!  

It begins- en liten berättelse om att vara nykär i livet.

I helgen tar jag mina första steg på vägen mot att bli PT. Det är så sjukt svårt att förklara hur det känns. Eller på ett sätt egentligen inte. Det känns precis som när jag blev antagen till skolan jag ville gå på. Det känns precis som när jag fick rollen jag ville ha i en teaterpjäs. Det känns precis som när jag fick min allra första artikel publicerad. Häftigt, overkligt och fantastiskt. Det är ganska länge sedan jag vågade kasta mig så här långt utanför trygghetszonen. Bara tänka: "Wtf, jag älskar ju det här, jag vill det här, jag gör det. Jag GÖR det bara"

Som tur är har jag massor av fina, fina människor runt mig som vill att det ska gå bra. Bara det är ju en vinstlott som gör mig helt ödmjuk. Något bra måste jag ha gjort för att förtjäna sådana vänner. De har sporrat när jag tvivlat. Peppat när det känts lite motigt. De stöttar hela tiden på olika sätt. De får mig alldeles på riktigt att tro att jag kan göra vad som helst.

Jag kan verkligen tänka mig att de som blir uttagna i Idol känner så här. Hjärtat bultar. Endorfinerna rusar. Det känns hisnande. Härligt. Lite läskigt och förvirrande. Men allra mest härligt. Jag har vågat hoppa. Och jag kan inte göra annat än hoppas på att jag landar bland mjuka moln. Just nu svävar jag i alla fall bland rosa moln. Allt börjar i helgen. Jag kommer antagligen inte nudda mark innan dess.

Ska jag ge någon ett endaste litet levnadstips så är det: Gör mer än du egentligen törs. Det kommer löna sig. Jag lovar!

Den här känslan är helt fantastisk. Känslan som finns utanför bekvämlighets-zonen. Det är livet som rusar runt i rallyfart i kroppen.  Jag har alltid älskat livet, men nu tror jag att jag till och med är nykär. Och herrejävlar vad häftigt det är!  

The girl with the dragon tattoo. Hollywoodversionen.

Då har jag också sett "Män som hatar kvinnor" fast på Hollywoodska. Jag måste säga att jag blev positivt överraskad. Mörkret fanns där. Obehaget, känslokylan och den suggestiva frostiga stämningen fanns definitivt där. Ibland tryckte jag mig så hårt mot stolsryggen i biosalongen så att den knakade. Blundade till och med ett par gånger. Vet inte om det betyder något i och för sig för jag är ohyggligt mesig när det gäller läskiga scener. Särskilt i "in your face"-bioformat.

Det fanns också en del saker som drog ner helhetsbetyget. Till exempel det eviga kånkandet på Waynes coffee-muggar (Ja, det blev lite uppenbart, produktplacerings-människor)

En annan grej var det bakvända i att amerikanska skådisar försökte sig på svenskt uttal. Blev emellanåt lite svenska kocken ur mupparna. Till exempel när Daniel Craig lite ansträngt presenterar sig som Mikkeel Blyymkväst. 

Av någon anledning var även tunnelbanan backdrop väldigt ofta. Som någon lite vitsigt sade: falsk marknadsföring av Sverige, ser ju ut som att kollektivtrafiken funkar!

En skarpsynt i gänget noterade dessutom att registreringsskyltarna var fejk. (Fel typsnitt tydligen) Ni förstår vad noggrann man måste vara för att infödingarna, i det här fallet vi, ska köpa konceptet!
Apropå infödingar så är det något som är barnsligt roligt med att se internationella kändisar gå omkring i ens egna hemmamiljöer. Man sitter där i biostolen och bara "titta, titta nu är han på Nytorget, ihihihi". 

Så, på det stora hela taget, klart sevärd. Vill påpeka att jag nu jämfört den amerikanska filmen med den svenska filmen. Båda är okej, men ingen av dem klarar riktigt av att leva upp till boken. Den amerikanska versionen får i alla fall tre starka kedjerökta Salander-fimpar av fem möjliga. Inte dåligt. Inte dåligt alls.

Och till sist var jag tvungen att ta med bilden på Rooney Mara som film-Salander och som glamour-Mara. Tänk vad lite smink kan göra. ;)

Strumpa i rumpan någon?

Måste bara berätta om veckans, kanske livets, konstigaste och pinsammaste ögonblick. Som ni alla vet är det ju crazy-rea överallt. Den allra värsta mellandags-hetsen har däremot lagt sig så nu vågade jag mig också ut för att reka lite i reahyllorna.

Bland annat hittar jag en skoaffär där det är så sjuk rea så jag provar sko efter sko, den ena efter den andra i ett rasande tempo. Höga klackar, låga klackar, stilettklackar, kilklackar, i alla möjliga mönster, färger och modeller. Ni hör ju att det är lite av ett skomässigt aerobics-pass. Det är inte bara jag som tycker det. Bredvid mig har en ganska utmattad tjej satt sig för att vila fötter och nerver.

Så till slut när jag provat skor till utmattningens gräns och är redo att gå så är min ena socka borta. Alltså...min tjocka socka som jag tagit av mig för att testa med en tunn nylonstrumpa istället. Det är lite för kallt för att ta sig hemåt barfota så jag letar som en tok. Under soffan, på soffan ,runt soffan, vid skohyllorna där jag varit. Inget. Den är puts väck. Sjukt förvirrande eftersom jag rört mig i en knapp meters radie; hämtat skor, gått tillbaka till soffan, hämtat en annan sko, gått tillbaka till soffan.

Plötsligt reser sig tjejen som suttit bredvid mig och ska gå. Jag tänker inte så mycket på det, är ju rätt upptagen av strumpmysteriet. Men i ögonvrån ser jag en bekant färg och inser att DET ÄR MIN SOCKA!!!

Hon har alltså satt sig på den och nu hänger den på hennes ena skinka. Jag fick svindel, började må illa, tror att jag kände en hjärtinfarkt komma krypande också. Skulle jag verkligen behöva gå fram till en vilt främmande människa och säga "förlåt, jag förstår att det här verkar jättekonstigt, men, ehm, du har liksom min strumpa på rumpan."

Eller skulle jag inte säga något? Försöka ta den obemärkt? Ännu konstigare att bli upptäckt om man försöker gå omkring med utsträckt arm i stjärthöjd. Herregud...

Nu behövde jag inte ta initiativet. För plötsligt trillade strumpan av tjejens rumpa. Dessvärre noterade tjejen det och tittade på strumpan, på sin kompis, på strumpan. Och då fanns ju inget att förlora, jag gjorde ett snabbt utfall, drog åt mig sockan, gjorde ett svepande steg in bakom en skohylla och försökte försvinna. Dock med en ansiktskulör som bara skulle kunnat kamoufleras i ett hallonbuskage. Slutet ganska gott ändå. De fick ett skratt. Jag fick tillbaka min socka. Tyvärr blev det inga skor. Plötsligt var jag nämligen mycket mer intresserad av att komma hem än av att fynda skor.

Nytt år, nya tag.

Man är av någon anledning alltid lite seg och trött alldeles i början av året. Samtidigt är man liksom lite hoppfull. Även om livet inte är helt absurt transformerat sen 2011 (i förrgår alltså) så bär det nya året ett löfte om att allt kan hända. Och om själva nyårsafton var nån slags indikation för resten av 2012 borde det här året bli sjukt roligt! Hoppas det blir så. Eller förlåt, jag menar, det SKA bli så! :) Ledordet för 2012 ska vara: roligare!