T-centralen revisited.

Jag åker till centralen så sällan jag bara kan. Blir någon enstaka gång per år, max. T-centralen är som den värsta, mest överfulla, ryggsäckskånkande och knuffande zombie-håla man kan tänka sig. Brukar ta mig ungefär fem minuter innan jag börjar längta efter sprit, valium och handeldvapen. Och den här gången var inget undantag. Däremot finns det två saker som nästan känns lite trygga mitt i allt kaos. Två saker som består, år efter år. Det ena är killen som säljer bingolotter. Och säger "bingolotter" hela tiden. Det andra är studentrösten som ropar: Blannndaren! Köp blannnndaren.

Nåväl, jag överlevde traumat och sitter tryggt på tåget. Pulsen börjar återgå till normalläge. Tror alltså att det börjar bli läge att gå till bistrovagnen.