Kyla, kultur och kändisar

Jag fick tag i fribiljetter till en föreställning som heter Myriader, så igår spenderades kvällen i teaterns tecken. Jag kan verkligen rekommendera pjäsen för alla, inklusive människor som tycker att teater är pretentiös skit. En bra detalj i sammanhanget var, att eftersom manuset är nyskrivet så är även språket något man kan ta till sig. Istället för att säga "ehuru jag haver en fäbless för delikata petit-chouxer måhända skall jag inmundiga ett litet verk"
så sade de: Smarriga kakor, jag hugger en.

Manuset vann pulitzer-pris förra året och handlar om hur man hanterar sorgearbetet efter att ha förlorat sitt barn. Inte något muntert ämne precis. Faktiskt så o-muntert så jag grät en liten skvätt och för alla känsliga själar hade de laddat upp med en depp-panel bestående av bland annat pjäsens regissör och en psykoterapeut. Ifall att man ville stanna kvar och diskutera vad man sett liksom.

Jag kände nu inte att jag behövde nån teater-terapi så jag begav mig hemåt innan paneldebatten började. Eftersom den här stegräknarjävlasatans-tävlingen pågår 24/7 så klev jag inte ner i den oerhört frestande t-banan utan gick hem genom den permafrost-patinerade hufvudstaden. Väl hemma hade jag förvandlats till nån slags sorbet så jag drack hemula mängder thé och kröp ner under bolstren.

Ja kändisinslaget undrar ni nu? Vad hände med det? Jo, före teatern krockade jag med en känd bloggprofil uppe på Östermalsmstorg, nämligen Rewdboy. Han har för övrigt beklagat sig över att det inte händer något värt att blogga om så har ni inspirerande länkar eller bra tips på ämnen så gå in på krutte.blogspot.com och tipsa killen!