Tjuvlyssnat på stan

I helgen promenerade jag omkring i stan lite och råkar gå bakom en välklädd, mobilpratande man. Det är inte så ofta jag bryr mig om vad folk pratar om i sina mobiler, men den här människan pratade så där uppenbart "viktig wannabe"-högt så det gick inte att undvika. Dessutom verkade han vara anställd någonstans på nån slags konsultbasis för han berättade för sin bekant om den chockerande upplevelse han varit med om under veckan. Det var faktiskt lite roligt och hans trauma-monolog lät ungefär så här: (Föreställ er en röst som är lite nasal och pitchig också så borde ni få en ganska klar bild av hela händelsen):

- Ja, nu i veckan har jag varit på ett helt crazy kontor! Folk var liksom ba´helt downdressade varje dag i ,typ så här, jeans och skjorta. Förstååååår du?? Jeans och skjorta varje dag. En del hade inte ens på sig KAVAJER!!! Helt galet att det finns sådana människor! Jag var liksom typ du vet, heeeelt chockad.

..ja och sen gick jag om killen helt enkelt, för jag orkade inte lyssna mer på hans traumatiska utläggningar. Men jag kan i alla fall konstatera att han skulle få svårt att passa in på vårt kontor. Vi är ju så galna så vi ibland till och med har gympaskor och, gud förbjude, t-shirt!!! Han skulle ju ha börjat nasalgråta direkt! Sedan skulle han ha sprungit till tryggheten i närmaste Hugo Boss-affär, där han skulle begravt sig själv under 50 000-kronorskavajerna medan han ropar efter sin mamma.