Så. Varför utsätter man sig själv för träning som är så hård att man vill kräkas, gråta, nita sin PT eller alltihop samtidigt...? Enkelt. Man får en energi som inte är av den här världen. Man känner sig lite oövervinnerlig. Lite " har jag tagit mig genom det här überjävliga och överlevt så klarar jag allt"-mode.
Man får också en självkänsla som gör att man kan ta på sig ett rätt tajt fodral fast man inte väger 40 kilo och känna sig rätt nöjd med det. Den här utstyrseln var med mig på både Gondolen och en fantastisk fest. (Tack tack, tack fina Jessica, det var sjukt roligt!!!:) Och jag kände mig nog faktiskt precis så fin som flinet antyder. Dessutom toppade jag alltihop med ett knallrött läppstift. För säkerhets skull ifall nu någon skulle ha missat mig annars menar jag:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar