Bryssel- en stenhård stad med stenhårda människor.

Så har vi firat födelsedagsbarnet Petrus i Bryssel. Som den hårdrockare han är så var temat självklart metal. Jag är väl ungefär lika mycket metal av mig som mumintrollen, men det är klart man tar en inbjudan till "Metaltown" på allvar. Och hur blir man enklast en rocker? Jo, man går självklart till Buttericks. Ett varv i butiken var allt som behövdes, sedan hade jag alla fejknäsringar, nitar och gnuggis-tatueringar jag behövde. Dessutom tror jag att det allra viktigaste är attityden. Så när gnuggistatueringarna var på plats var det dags att jobba på en attityd av metall!

Magnus som Slash. Spottade och fräste för det var äckligt med cigaretten i mungipan, han såg inget med solglasögonen och peruken var som att ha en svettig björn sovandes på huvudet. Uppoffring i klass med de Niro för att gå in i sin karaktär med andra ord. :)


Jag tänker mig mest att rockbrudar har skitmycket smink och är arga jämt. Så. Ja. Det var kort och gott mitt rocker-recept det.

Eve får underhålla i himlen nu.

Idag har en av de mest levnadsglada och starka människor jag någonsin träffat lämnat oss. Nämligen Magnus morfar Eve som alltid hade en glimt i ögat, som berättade vitsar på sjukhuset för att pigga upp sina medpatienter, som fick oss alla att skratta med någon rolig historia och som helt enkelt hade det som livsfilosofi; att livet blir roligare om man har nära till skratt.

Nu har han lämnat oss men jag är övertygad om att han sitter på ett moln och fortsätter berätta anekdoter. Molnet är dessutom alldeles lagom varmt och fluffigt och man behöver inte ha ont och så får man sin favoritmat så ofta man vill. Där sitter han nu och får sin omgivning att le.

Eve blev 101 år. Det blir man inte om man inte skrattar mycket i livet.

Hård shopping!

Och då menar jag bokstavligt! Jag har handlat nitarmband, nithalsband, nitskor(!) och sist men inte minst några riktigt farliga gnuggis-tatueringar. Och nej, det är faktiskt inte en ålderskris:) Det blir hårdrocksfest i helgen och även om jag mest är ett mjukt mumintroll så finns det lite hård-Lordi i mig också. Hardrock hallelujah!

Säääälek!

Käftis- andra besöket av fyra.

Då var andra besöket hos tandläkaren avklarat. Vi pratar borrar, låååånga nålar, taggiga metallspatlar. Vet ni varför jag gör det här? Felaktiga lagningar. Jag måste alltså stå ut med det här för att nån annan gjort fel. Inte på grund av hål och eget slarv, utan för att nån röten tandläkare gjort lagningar som skulle få estniska träplugg att framstå som proffsiga. Och just för att slippa åtminstone det kör jag på och seriebehandlar. Kommer bli fyra mun-manglingar allt som allt. Jag tröstar mig med att jag är halvvägs nu. Så det får väl vara värt att se ut som ett dreglande mähä och bara kunna prata med vokaler några timmar här och där. Antar jag.

Monstermåndag.

Hela den här dagen har gått i tandläkarens tecken. Eller egentligen hela dagen igår med. För jag började ha ångest för den här dagen redan igår. Jag känner mig som en groggy slagpåse så jag har absolut inget vettigt att säga. Men jag kan bjuda på 27 sekunder gullig katt. Det gör nog allas måndag lite bättre än skräckberättelser om mitt tandläkarbesök. Håll till godo. Jag återkommer när jag känner mig lite mindre dimmig och blåslagen.

TGIF!

En vecka av konstant hostande, snorande och allmänt ynk börjar äntligen gå mot sitt slut. Jag har varit grinig som en 3-åring, frusen som en 83-åring och skör som en 203-åring. Men nu, nu, tror jag att det börjar ge med sig. Kanske. Efter att ha avverkat ett par träd i form av näsdukar och intagit allt från mollipect till echinagard så tror jag att jag mår bättre. Jag känner inga smaker på någonting, men det kan jag leva med bara min näsa inte är som en öppen kran hela tiden. Och en väldigt bra grej är ju att det är fredag!

Tro det eller ej, men jag googlade "snor" och fick det här bildförslaget. Och ja, det är väl en så bra illustration som någon. :-)

Vad blir det för mat?

Skåda ingredienserna i en modern, förvisso förkyld, kvinnas köksarsenal. Kan det på något sätt bli en trerätters av det här? Per Morberg, vad blir det för mat...?

Varning för ras.

Ja, jag behöver i alla fall inte krydda livet med parkour, bungyjump eller fallskärmshoppning just den här årstiden. Det känns som man får alldeles tillräckligt med action bara av att kliva utanför dörren. Framförallt får man öva upp simultanförmågan när man för varje steg måste se upp för isklumpar på marken OCH fallande snöklumpar från taken. En sak som oroar mig är att om vi fortsätter ha så här bistra vintrar kombinerat med så dålig snö- och isröjning kanske det påverkar evolutionen? Som det är nu så är vi ju inte gjorda för att titta åt alla håll samtidigt. Betyder det att nästa generation kommer se ut som...hammarhajar...?

Märklig reklam...

Jesus älskar mig. Han vill även att jag ska bygga ett zoo. Jag känner att det är ett rätt stort ansvar. Måste fundera lite på hur jag ställer mig till det.

Min åsikt om det här eviga snöandet.

Jag VET att det bara är januari. Jag VET att det kommer snöa och vara vinterkallt i allra minst en månad till. Men ändå. Pardon my french, men fy faaaaan vad trött jag är på det här slabbiga kaoset nu! Förutom att vintern verkar få hela samhället att braka ihop och man riskerar att få en istapp inborrad i hjärnbarken så fort man går utanför dörren så förstör det dessutom alla ens kläder. Vintern är farlig och ful. Våren däremot är vild och vacker. Inte så svårt att välja vilket som är bäst va?

Dagens finaste förolämpning! :-)

Fick en bok av min extended family Söderhavet med en jättefin hälsning inuti. Jag blev så glad så jag skulle vilja sjunga. Jag trallar tyst inuti huvudet helt enkelt.:)

Vintrig stockholmskonst!

Jag kom gående längs med Hälsingegatan, fast från gubbens ryggsida så att säga. Jag hann tänka: Vilken stel gubbe. Vilken lång gubbe. Vad lite han har på sig. Varför står han bara där. Han måste ju vara störd. Säkert är han störd. Ja, störd är han. Bäst jag backar och väljer en annan gata. Men jag blev ändå så pass provocerad av att han bara stod där och...stod så jag gick ännu lite närmare. Och då visade det sig vara ett stycke sällsamt socialrealistisk konst. Big like på den!:)

God och modig fortsättning på er!

Jag läste någonstans att det bara är vi skandinaver som avger nyårslöften. I resten av världen har man istället nyårsönskningar. Man ska alltså inte kläcka ur sig nåt löfte som ger en så mycket ångest redan vid 12-slaget att man brutit det kvart över. Istället kan man önska sig saker. Så det har jag gjort. En av önskningarna går ut på att jag ska våga vara modigare än jag egentligen törs. Make sense? Det behöver inte handla om så sjukt stora saker, mer att man helt enkelt vågar.

Jag ska dra två sådana vardagsexempel:

Det ena är att jag släpade mig till tandläkaren. För mig som har tandläkarskräck är det i samma liga som bungyjump. Fast ännu dyrare och plågsammare. Ni fattar att det inte lockar så jättemycket. Jag bokade med flit in en tid i början på året (idag) så att jag inte skulle hinna börja grubbla, tänka och med all säkerhet ändra mig.

Och tänk, det var inte så jäkligt! Jag ska dit nästa vecka igen för att putsa garnityret litegrand. Verkligen ingen stor grej, men för mig var det det. Jag har gjort något obehagligt vilket gör att allt känns bättre nu. Och det bästa är att det inte ens var så hemskt som jag hade tänkt mig!

Det andra exemplet har egentligen bara med personlig fåfänga att göra. För massor av år sedan sade någon att jag inte skulle använda starka färger på läppstift för då blir jag bara en vandrande mun. Det har jag gått omkring och trott på i typ 2 decennier! Så vågade jag mig på att köpa ett ganska rött läppstift här under mellandagarna.

Och jag ser ju inte alls ut som en vandrande mun!! Jag tycker nog till och med att jag är ganska fin i rött läppstift. Kanske att jag ska köpa ett som är ännu rödare. Kontentan är: Var modigare än du törs och lyssna mer på dig själv än på andra. Min nyårsönskning är att jag ska våga leva just så i alla kommande år. Jag tror nämligen att livet blir rätt bra då.

Ha ett gott 2011!!

Igår avslutade jag 2010 på starkast tänkbara sätt med massor av god mat, mycket skratt och kanske lite, lite för mycket champagne. Det ömmar i alla fall i håret idag så det kan bero på champagnen. Just på grund av mina hårplågor orkar jag inte heller blogga alltför djuplodande, men jag vill säga två viktiga saker:

1.) Gör 2011 till ditt mest fantastiska år. Låt varje dag bli ett mästerverk. Skratta mycket. Njut mycket. Lev mycket. Det är du värd. :)

2.) I år kan vara året då Fredde Ljungberg kommer ut ur garderoben. Jag har förutsett den här händelsen några år nu. Och precis som tidigare år vill jag säga: Fredde. Kom ut. Det är varmare och glittrigare på andra sidan. Och vi gillar dig. Med eller utan garderob. Med eller utan boll.

Ha ett underbart 2011 allihop!